Sitter och bläddrar igenom Berkshire hathaways och Buffets årliga brev till sina aktieägare och reflekterar över den otroliga värdeutveckling som ändå har ägt rum i detta bolag under de 50 åren! bolaget varit verksamt. En sak som jag slås av är att det faktiskt har inträffat en nära 50 procentig market-value nedgång 1974 och som sedan följdes av ett par år med över 100 procentiga uppgångar. När man får ett facit presenterat med en stor mängd år är det lättare att förstå tjusningen av långa tidshorisonter och poänglösheten i att ligga med kontanter.
Detta är dock lättare sagt än gjort och som trogna läsare vet ligger jag numera med cirka 50 procent kontanter. Jag kan även reflektera i att jag både lyckas och inte lyckas tajma nedgångar, men att jag ändå fått bra avkastning på de pengar jag faktiskt legat investerade med.
Ett problem när man sparar löpande och sedan ska ligga fullinvesterad är att du vid varje given tidpunkt ligger på ett sorts all-time-high i portföljen och om/när nedgången kommer kan du i kronor och ören faktiskt förlora mer än vad du ackumulerat har samlat ihop i avkastning under åren. Det kanske inte är ett problem om du fortsatt kan ligga kvar med pengarna, men kan bli ett desto större problem om du ska använda de till husköp eller behöver de som buffert eller liknande. Psykologiskt är det dock jobbigt att känna att alla dina år av ackumulerat investerande försvinner.
Ett sätt att komma runt detta är att konstruera en sorts mental aktiefond utan rätt till uttag eller insättningar på ett belopp som du "kan förlora". Så det jag funderar på att göra är att lägga om portföljen så att jag sätter av en absolut summa, säg 200 000 kr, som jag ska förvalta på bästa sätt i "evig tid". Nysparande får jag förvalta hur jag vill, i aktier, fonder eller bara räntespar, men det sätts inte in automatiskt till fonden. På bloggen kommer jag då att redovisa endast hur det går för fonden och inte hela mitt sparkapital.
Vad tror ni om det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar